Omogen eller vad?

Japp, nu e det nog så, hon lär inte komma hem. Det känns jobbigt faktiskt. För varför ska hon ha ett roligt liv medans jag får ta allt ansvar över vårat barn m.m. Visst jag har inga problem med att jag har en son, men det känns fan inte rätt varken emot mig eller mot alex. Han blir ju ledsen när hans mor inte kommer hem som hon har sagt m.m. Fattar inget längre. Vill bara gråta typ. Känner mig helt matt, jag får göra allt själv nu för tiden alltså.

Jag förstår inte hur jag ska hinna vara själv en liten stund och prata/träffa med kompisar själv längre. Får ingen direkt fritid längre, jag kommer inte kunna ha något roligt som gör min vardag lite lättare under vardagarna iallafall... Fattar inte det... Jag måste få huset sålt så fort det e bara möjligt... Alltså det funkar inte det här. Går inte...

Usch, mår dåligt... Vill gråta... Vill ha någon sorts närhet, kramar eller vad som helst... Gråta kan jag inte för jag vill inte visa hur jag mår för alexander, han ska inte bli ledsen eller så. Jag måste vara glad och positiv genom detta för hans skull, det e fan inte lätt alltså.

Usch.... Sen e det ju det, allt jag måste göra då? Grabben kan inte vara med på allt som måste göras och jag kan inte lämna honom själv hemma precis. Som att vara ute i garaget och renovera det, han kan inte vara med för då e han bara ivägen m.m. Och så, men han kan ju inte vara inne helt själv alldeles för länge heller...

Hur fan kan man vara så omogen att bara lämna allt till sitt öde....