ÄNTLIGEN!!! Jag klarade det!!!

Japp, nu har jag gjort det.. Japp, det har jag verkligen. Sagt vad jag känner till Katja. Och det med besked. Och jag sa att det går inte bo så här... Hon får fan sticka mer eller mindre. Men då beskyller hon mig för att hon inte FÅR träffa alex, men det får hon visst. Men hon behöver inte bo här. Det går inte, det går inte bo så här i två månader till, då gör jag nog något som jag lär ångra, men vad vet jag inte... Det e bara så. Jag sa även att hon visar inte mig någon respekt, hon sköter inget, hon låg och sov när jag kom hem idag, och grabben hade typ mer eller mindre huset för sig själv, det går inte som fyra åring att göra så.

Sen tyckte jag att hon gjorde fel i onsdags när alex inte kunde sova, och så. För han började gråta och då skrek hon åt honom och sa att hon hade ont i huvudet. Jag sa idag att allt han ville ha var gos och trygghet, och då säger hon att han kunde väl ha sagt det, för hon kan inte läsa hans tankar, men som mamma och pappa ska man kunna läsa sitt barn faktiskt, det hör till. Och det e inte klokt, hon verkar inte bry sig. Som jag skrev innan så är det som ett bombnedslag i vardagsrummet igen. Och detta har blivit så på två dagar, eller egentligen en, för det var inte farligt igår.

Hon anklagade mig fortfarande att jag har slagit henne, men det har jag inte, plus att hennes kompis som satt i telefonen som jag ryckte bort från henne då säger också att jag slog henne, men hur fan kan hon veta något... Glöm det...

Hon visar sådan orespekt, hon beter sig som ett barn, hon tror verkligen att jag ska ta handom henne under tiden hon bor så här. Inte troligt... Nästa vecka ska jag kontakta mäklaren jag och min far var hos, och boka en tid med honom hur man ska gå till väga med allt... Vill sälja det så fort som det bara går... Vill inte leva eller bo i detta hus längre. Det går bara inte...

Men efter allt var sagt så var det så skönt i kroppen, i bröstet, i huvudet ja faktiskt i allt... Det var som en stor sten lättade från mig. Visst helgen blir nog tuffare nu eftersom det blev som det blev, men vad fan... Det kan det vara värt när man äntligen får ut det man vill egentligen. Jag tjänar inget på att gå och hålla det inne längre... Tror jag kan slippa min panikångestattacker... Hoppas på det iallafall....